– Mycket var väntat, jag arbetar deltid inom specialiserade psykiatrin i Region Skåne så jag visste redan att det är svårt att hjälpa äldre personer med allvarliga psykiska problem ute i kommunerna. De hamnar mellan stolarna och är en försummad grupp, säger hon.
Carina Tordai tillhör forskargruppen Psykisk hälsa, aktivitet och delaktighet och i studien har hon intervjuat 30 chefer i 27 sydsvenska kommuner. Hon förvånas över att det finns så få äldre personer med psykisk sjukdom på socialpsykiatrins träffpunkter, hon hade trott att det skulle vara ett stort antal personer i målgruppen över 60 år.
– Men gruppen håller på att minska eller försvinna i deras verksamhet, redan vid 50-årsåldern. Cheferna i verksamheterna som jag har intervjuat har ingen förklaring till varför, fortsätter Carina Todai.
Många kommuner saknar riktlinjer
Studien visar att kommuner har olika åldersgränser för när deras stöd tar slut, i en del upphör stödet strikt vid 67 års ålder, i vissa kommuner görs undantag av etiska skäl. Forskarna överraskades också över att erfarenheten av att stödja de över 60 år inte var större ute i verksamheterna och att många kommuner helt saknade en policy för stödet till psykiskt sjuka äldre personer.
Vad sticker mer ut i studien?
– Ålderismen i chefernas sätt att resonera om varför dessa personer inte längre finns i verksamheten. Det kan låta ”när man är 65 kan man inte bli bättre, eller utvecklas längre”, eller ”man är så trött när man är 65”.
Varför tror du att målgruppen försvinner från träffpunkter och dagliga verksamheter?
– I brist på riktlinjer hur man ska arbeta med denna målgrupp så har informella policies format verksamheten till att bli inriktad mot arbete, eller stegvis progress bort från verksamheten. Fokus är så starkt på att få dem i jobb, men många känner att de aldrig kommer få ett jobb. Alla har möjlighet att utvecklas, men detta har inte format verksamheterna, utan personernas diagnoser tar mer plats.
Det har forskats ganska lite om äldre personer med psykisk ohälsa, men även studier från pandemiperioden och därefter har visat att ålderism är en bidragande faktor till att de här personerna faller mellan stolarna, det finns inget system som fångar upp dem.
För mer än tio år sedan konstaterade Socialstyrelsen att det behövs specialiserat stöd för målgruppen. Ändå kvarstår problemet.
"Vi vet att vi gör fel ibland och hjälper till för mycket, av medmänsklighet"
Personalen mycket engagerad
Men det finns ljusglimtar.
– Det var positivt att träffa så mycket engagerad personal. De har individfokus och är mest uppmärksamma på problemet. Personalen gör så gott de kan. Det är dem som står närmast de äldre, men har ibland svårt att sätta gränser, för att de är den enda kontakten för de äldre.
Personalen har flera roller, följer med på läkarbesök och kan till och med ha fått hemnyckeln.
– De säger ”vi vet att vi gör fel ibland och hjälper till för mycket, av medmänsklighet”. Det är svårt för personalen att hantera när resten av samhället brister i stödet. Det saknas riktlinjer och policy, kommuner har inte planerat för stöd till målgruppen. Ålder blir avgörande istället för behovet. Problemet måste lyftas högre i organisationen. Cheferna som jag talade med började reflektera över ämnet först när jag gjorde intervjun, säger Carina Tordai.
Läs publikationen ”Experiences of managers and staff working in community-based mental health with people ageing with severe mental health problems”.