När vi blir äldre ska vi ”leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”, står det i socialtjänstlagen. Men hur ser det egentligen ut i verkligheten?
I sin personliga och politiska bok ställer Ylva Floreman frågor om det goda livet på ålderns höst. ”När man är ung kan man stå ut med både skoskav och knölig säng, men när man är 82 eller 96? Är maten varm, ljummen eller rentav kall? Vem hjälper en att peta i tänderna där en köttbit fastnat?”
När hennes mor plötsligt blir oförmögen att ta hand om sig själv börjar en envis kamp mot byråkratin och med den kommer alla frågor om hur det är att åldras i Sverige.
Hur mår egentligen den svenska äldreomsorgen, frågar sig Ylva Floreman.
Sådär, enligt Tove Harnetts forskning.
Dagens situation kännetecknas av att var tredje plats på äldreboende har försvunnit, och att hemtjänsten inte har utökats i motsvarande grad. Många på äldreboende har mycket stora omsorgsbehov/demens, likaså är många som bor kvar hemma med hemtjänst sjuka och kräver många insatser. Utbildningsnivån inom hemtjänsten är låg, de äldre möter allt fler (i genomsnitt 16/två veckor), verksamheten präglas av sk minutstyrning, och många efterfrågar nu en mer tillitsbaserad styrningsmodell.
Tove gav också publiken en historisk expose´:
• 1950 -1970 kraftig expansion av hemtjänsten
• 1970 - 1990 Hemtjänstens "guldålder"
• 1992 Ädelreformen*
• Strävan efter effektiviseringar
• Marknadisering: Privata utförare, ökad konkurrens, valfrihet.
• Biståndsutredningar med ökad detaljstyrning , genomförandeplaner, digital kontroll
*Ädelreformens utgångspunkt var en helhetsyn på den äldre människan. Sociala och medicinska behov skulle tillgodoses på ett sammanhållet sätt. Reformen innebar en uppgörelse med en tid av ständigt överbelagda medicinavdelningar och en långvård med en starkt passiviserande sjukhusprägel som ledde till snabb hospitalisering av de äldre. (Källa riksdagen.se)
Seminariet gav upphov till livliga diskussioner och var mycket uppskattat. Ny koordinator för seminarierna är Pimkamol Mattsson, LTH.
