– Idag är det upp till kommunerna att tolka vad tillgänglighet innebär. Bygglagen är inte tillräckligt specifik vad som ska gälla för personer med kognitiva nedsättningar, som till exempel demens, säger Christina Löfvendahl.
Hennes första kvalitativa studie visade att flera kommuner rapporterade ett bra samarbete både inom den egna organisationen och med externa aktörer. Exempel på sådana samarbeten inkluderade partnerskap med lokala bostads- och byggbolag samt pensionärsorganisationer i frågor rörande äldres boende och bostadssituation
– Men samtidigt kom det fram att det behövs ännu mer samarbete när de prioriterar olika handlingsprogram, som rör tillgänglighet i boendet, säger Christina Löfvendahl.
Hon har gått igenom tidigare forskning på området, men bland de 15 tidigare studier som gjorts var det överraskande låg evidenskvalitet, bland annat för att studierna inte var randomiserade. Därför behövs mer forskning av hög kvalitet.
Långsiktiga ekonomiska fördelar
Christina Löfvendahl har bland annat intervjuat bostadsanpassare och strategiker i fem kommuner; Eslöv, Perstorp, Vänersborg, Örebro och Östersund. Överallt framkom många fysiska hinder, främst i äldre bostäder, men även i nybyggnationer. Simuleringsmodeller användes för att jämföra samhällsvinster och kostnader för olika storskaliga åtgärder över 20 år. Jämfört med nuvarande bostadspolitiska riktlinjer såg man långsiktiga ekonomiska fördelar med att i större skala ta bort vissa utvalda hinder i hemmet, som anses ha en stor effekt på äldres självständighet – till exempel trösklar, att byta ut badkar mot dusch och installera stödhandtag i badrum och på toalett. Däremot var en åtgärd med hembesök och förebyggande borttagning av vanliga hinder i hemmet inte ekonomiskt hållbart, jämförd med nuvarande bostadspolitiska riktlinjer.
– Den otydliga bygglagstiftningen behöver justeras, så att den blir mer inkluderande. Vi kan inte fortsätta som idag, det är inte kostnadseffektivt och då har vi ändå inte tagit med kostnader för fallolyckor i vara simuleringsmodeller, säger Christina Löfvendahl.
Tusentals kan tryggt bo kvar hemma
Simuleringsstudien visade att de nya bostadspolitiska åtgärder som forskningen förordar kan förebygga eller fördröja ett betydande antal fall, där äldre människor är beroende av stöd i sin vardag, till exempel med att komma upp ur sängen, klä sig och äta.
– Redan ett år efter implementeringen av dessa åtgärder skulle 1 000 personer tryggt kunna bo kvar hemma längre. Efter 20 år ser vi att över 7 000 personer kan bo kvar hemma längre.
Hur stort problem otillgängligheten är vet man inte. Det saknas siffror på hur många människor i Sverige som bor i hem med rapporterade tillgänglighetsproblem.
– Men tittar man på bostadsanpassningar för olika åldersgrupper, så ser vi en trend att många äldre är av behov att bostadsanpassningar, det tyder på att tillgänglighetsproblemen är stora i det ordinära bostadsbeståndet.
Ibland försämrar bostadsanpassningar hälsan
Enligt Christina Löfvendahl arbetar kommuner idag individanpassat. Och bostadsanpassningar blir inte alltid bra, utan kan till och med ge försämringar om hälsan hinner förändras. Forskarnas modeller kan hjälpa kommuners beslutsfattare att fatta välgrundade beslut, att jämföra och utvärdera olika insatser innan de implementeras i verkligheten.
Vad är viktigast för dem att satsa på nu?
– Mer samarbete och kommunikation, både inom och utanför kommunerna, så att äldres rättigheter tillgodoses. Och fatta beslut som inkluderar äldre, boende och hälsa, det ger synergier. Man kan inte se det som tre olika ämnen, fortsätter Christina Löfvendahl.
Hennes intresse för forskning kom efter att ha arbetat som geriatrisk intensivsjuksköterska i flera år.
– Jag såg hinderna i hemmen och vad det innebär för individen. Vi måste bredda synen på tillgänglighet. Den som har tillgänglig bostad, men långt till vård, affär och kultur, blir ju ändå instängd.
| Bostadspolitiska insatser, som regelbundna renoveringar, underhåll, individuella bostadsanpassningar och samarbete med privata bostadsaktörer är otillräckliga för att möta behoven hos den åldrande befolkningen. Nationell samordning av riktlinjer för bostäders tillgänglighet och en skärpning av bygglagstiftningen är av högsta prioritet, enligt den nya avhandlingen. |
"Hur många hinder som helst"
Bostadsbeståndet håller förhållandevis hög standard i Sverige. Det har gjorts många förebyggande och hälsofrämjande insatser i kommunerna, till exempel förbättrad belysning, installation av stödhandtag och rökdetektorer. Trots det kvarstår alltså utmaningar för äldre.
– Det finns hur många hinder som helst; trösklar, trappor, utrustning i fel höjd, smala ingångar, för lite utrymme för den som behöver använda rullstol och många har inte tillgång till hiss, konstaterar Christina Löfvendahl.
De nya forskningsresultaten är viktiga för alla, inte bara beslutsfattare och folkhälsovetare. Antalet äldre fortsätter öka i Sverige och det är skattepengar som används till bostadsanpassningar.
– Förr eller senare blir vi alla äldre med risk för beroende av stöd. Kommuner har ansvar för bostäder och vi själva har som individer ansvar att informera oss om tillgänglighet och att planera långsiktigt. Den informationen saknas idag. Det är viktigt att alla kan vara delaktiga i sina kommuner, med sin familj och vänner – annars påverkas den psykiska och fysiska hälsan, säger Christina Löfvendahl.
Studierna i avhandlingen har finansierats med bidrag från Forte, samt stöd från nationella forskarskolan SWEAH.
Avhandlingen består av fyra delstudier; |