Ärende: Min doktorsavhandling om teknikadoption och aktivt och hälsosamt åldrande – varför digital inkludering måste omdefinieras som ett samhällsansvar
Till äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje,
Jag bifogar här ett exemplar av min doktorsavhandling, Technology Adoption for Active and Healthy Ageing among Current and Future Generations of Older Adults. Mitt arbete utgår från en avgörande fråga: hur säkerställer vi att digitaliseringen stärker – snarare än försämrar – människors självständighet, delaktighet och jämlikhet?
Varför detta är brådskande
Vi befinner oss mitt i två samtidiga omställningar: en snabbt accelererande digitalisering och en åldrande befolkning. Resultatet blir ett nytt landskap där tillgång till myndighetstjänster, ekonomi, vård och omsorg, allt oftare förutsätter digital förmåga. Den som saknar förutsättningar för att använda tekniken riskerar inte bara praktiskt utanförskap, utan också förlust av inflytande, trygghet och livskvalitet.
I den offentliga debatten beskrivs detta ofta som en konflikt yngre vs. äldre. Min avhandling visar att denna bild är missvisande. I våra studier (nationella enkäter och fokusgrupper) ser vi att skillnaderna inom generationer är större än skillnaderna mellan generationer. Det som i högst grad avgör om människor tar tekniken i bruk är upplevd nytta, begriplighet, tillförlitlighet och stöd i vardagen – inte födelseår. Personer i 70-årsåldern kan vara entusiastiska och drivande, medan 30-åringar kan tveka. Det centrala är sammanhang, stödstrukturer och meningsfull introduktion.
Riskerna om samhället inte agerar
- Ojämlikhet förstärks: De som saknar utbildning, ekonomiska marginaler eller socialt stöd halkar efter i ett samhälle där allt fler tjänster kräver digital delaktighet.
- Autonomi urholkas: När analoga vägar stängs riskerar människor att tappa kontrollen över sin vardag – från bankärenden till vårdkontakter.
- Hälsa och delaktighet påverkas: Social isolering, oro och minskad tillgång till service slår hårdast mot redan utsatta grupper.
- Hållbarhetskostnader ignoreras: Deltagarna i våra studier uttryckte oro för komplexitet, korta livscykler, kostnader och en ökad mängd elektroniskt avfall. När tekniken upplevs som krånglig, dyr eller ohållbar väljer många att avstå, oavsett ålder.
- Snabba skiften → stabila attityder: Under pandemin ökade användningen av digital mest bland äldre, men attityderna till digital teknik var förhållandevis stabila. Engångsinsatser räcker således inte; kontinuerligt och långsiktigt stöd är nödvändigt.
Vad resultaten pekar på – i korthet
- Synen på och inställningen till teknik väger tyngre än kronologisk ålder i upplevelsen av att “hänga med i teknikutvecklingen”.
- ”Förändringsagenter” – familj, vänner, vårdpersonal och offentliga aktörer – är avgörande möjliggörare när de ger tillitsfullt, praktiskt stöd.
- Samskapande krävs: För att tekniken ska bli meningsfull måste de som designar, utvecklar och tillhandahåller digitala lösningar involvera användare från olika generationer, liksom anhöriga, vårdpersonal och andra berörda aktörer. När utvecklingen sker tillsammans med dem som faktiskt ska använda tekniken ökar relevans, begriplighet och förtroende.
- Hållbarhet måste inkludera miljömässiga, sociala och ekonomiska dimensioner (teknikens livslängd, reparerbarhet, kostnader och behovet av analoga komplement).
Förslag på politiska åtgärder
- Omdefiniera digital inkludering till ett samhällsansvar: från “enbart tillgång” till förmåga, stöd och rättigheter genom livets alla skeden.
- Bredare ambitioner och angreppssätt som adresserar olika grupper i befolkningen och samhällssektorer utöver vård och omsorg.
- Nationellt ramverk för digitala rättigheter i samhället, inkl. krav på analoga alternativ för centrala tjänster så länge digital likvärdighet inte är säkerställd.
- Kontinuerliga och långsiktiga, lokala stödstrukturer tillgängliga i hela landet (kommun/region/civilsamhälle) med finansiering för person-nära digitalt stöd, inte enbart ”goda exempel” som upphör när projektsatsningar upphör.
- Ställ krav på samskapande i utveckling och upphandling av teknik: olika kategorier av användare och relevanta intressenter ska involveras i design, utveckling, implementering och uppföljning, för att säkerställa relevans, begriplighet och tillit.
- Hållbarhetskrav på tekniken: livslängd, möjlighet att reparera, och minimera elektroniskt avfall; undvik att “tvinga” fram frekventa teknikbyten.
Min övertygelse – grundad i avhandlingens resultat – är att digital delaktighet är en fråga om både demokrati, hälsa och rättvisa. När vi skiftar fokus från kronologisk ålder till förutsättningar, stöd och hållbar design kan digitaliseringen bli en motor för aktivt och hälsosamt åldrande, inte en barriär. Jag hoppas att avhandlingen kan bidra konstruktivt till ert arbete inom äldre- och socialförsäkringspolitiken. Jag står gärna till förfogande för ett kort överlämnings- och genomgångsmöte eller en saklig dragning av slutsatser och policyimplikationer.
Med vänliga hälsningar,
Jens Offerman
Doktorand, Institutionen för hälsovetenskaper
Forskargruppen Åldrande och hälsa
