• Hur kommer det sig att du började fotografera? När var det?
- Min mormor och morfar hade en Kodak Brownie som väckte nyfikenheten. Det gick fortfarande att köpa film till den, och det gick faktiskt fortfarande att fotografera med den också! Men, när jag var 11-12 fick jag en Kodak Instamatic, med vilken jag tog de fastslagna 24 bilderna några gånger... Roligt var det, men för en skolflicka blev det alltför dyrt - särskilt som det verkligen inte blev några 24 bra bilder. Säkert slängde man ungefär hälften.
Först för cirka 15 år sen började jag på allvar, när det blev möjligt att fotografera digitalt köpte jag min första kamera, en Canon. Nu använder jag Nikon och Fujifilm.
• Vilka är dina favoritmotiv och varför?
- Favoritmotiven är natur och djur, kanske främst blommor och insekter. Macro är en passion – du kommer riktigt nära och ser de många små världarna i den stora världen. Mitt favoritcitat är William Blakes “To see a World in a Grain of Sand And a Heaven in a Wild Flower, Hold Infinity in the palm of your hand And Eternity in an hour...” Det är också undertiteln på min blogg där jag publicerar de flesta av mina bilder.
• Hur har det varit att fotografera dessa människor? Beskriv gärna processen och dina tankar kring den!
- Det har varit en stor förmån att få prata med dem och fotografera dem. Att få möjlighet att titta in i deras vardag och få se hur livet ter sig idag, som äldre i vårt samhälle. Jag känner Kjell och frågade honom först. Irene visste jag skulle tacka ja, så jag var inte osäker där. Birgit och Nisse kände jag inte alls, men jag har beundrat dem på avstånd och bytt några ord ibland. Nu har vi blivit goda vänner och fikar tillsammans då och då.
Processen, ja, det tog lite tid att fundera på titeln “Åldras hemma?” och komma fram till hur och vad jag skulle fotografera. Min slutsats blev att det måste vara foton som visar hur de klarar vardagen, alltså egentligen bara dokumenterande foton.
Samtliga tillfrågade var glatt med på att visa något av vad de gjorde under en dag, men jag försökte välja tillfällen då de ändå skulle utföra sina sysslor. Kjell lagade fika och mat, Irene ville skriva ut formuläret från projektet på datorn och sedan gå ut och äta på stan. Birgit och Nisse höll på att plantera och sen skulle Nisse göra sin dagliga cykeltur. Så - allt kändes helt naturligt för mig, och jag tror att alla inblandade också kände det så - jag hoppas det framgår lite av bilderna.
• Har du funderat något på ditt eget åldrande när du har tagit dessa bilder?
- Det har jag. Jag önskar naturligtvis att jag fick förbli lika pigg och nyfiken som de här personerna. Men jag vet att det inte är många förunnat. Det finns många goda hjälpmedel i vardagen när man åldras. Jag tror att de flesta vill klara sig själva så länge det är rimligt möjligt.
• Titeln på utställningen är Åldras hemma? Dina reflektioner kring den?
- Jag tycker att det är en mycket passande titel. Många med mig vill åldras hemma om det går, men jag har också träffat personer som vill eller måste bo på annat ställe. Inte alla klarar att leva ensamma heller, trots att de kanske är fysiskt ok. Det måste finnas möjligheter för alla att ha ett meningsfullt liv på äldre dagar också.
Ibland visas speciella äldreboenden i media, boenden där man klarar sig själv mycket, men ändå är trygg och skyddad. Där finns en mångfald av möjliga aktiviteter, och till och med små gator och affärer att gå och shoppa second hand i.
Andelen äldre I befolkningen blir bara fler och livet ska kunna vara trevligt efter pensionen också. Inte så få har en bit kvar att ta hand om efter 65-årsdagen. Vi är på väg!
Personerna på Ann-Christines bilder i utställningen:
Kjell, 89 år – bor ensam i radhus och klarar det mesta själv.
Irene, 80 år - bor med sin man i lägenhet i en mindre stad och de klarar det mesta själva.
Birgit och Nisse, 91 och 93 år - bor i radhus och klarar sig helt själva.